Historia

Den katolske missionären Charles Plumier, Frankrike publicerade 1703 Nova Plantarum Americanum Genera. I det verket beskrev han en växt han funnit under en av sina växtinsamlingsexpeditioner i Västindien/Sydamerika. Plumier kallade fyndet för Fuchsia triphylla florecoccinea. Fuchsia valde han efter den tyske professorn Leonhardt Fuchs som levde 1501 - 1566. Fuchs, senare adlad von Fuchs, arbetade som professor i Tübingen. Botanik och läkeväxter var ett par av de områden som Fuchs jobbade med. Han kan rimligen aldrig ha sett en fuchsia, men Plumier ville hedra en stor vetenskapsman. Resten av namnet var en beskrivning av växten.

Carl von Linne tog med växten i ett eget släkte Fuchsia i Specius Planetarium 1753. Plumiers fynd fick då namnet Fuchsia triphylla. Just den här arten verkar sedan ha varit försvunnen till 1870-talet då den återfanns i Västindien.

I mellantiden hade andra arter hittats och förts till Europa. 1793 började trädgårdsmästaren Lee sälja plantor av F coccinea. Vid den tiden var nya arter mycket eftertraktade. Att kunna visa upp ovanliga växter var ett tecken på rikedom och en statussymbol. Eftersom det var så lönsamt med F coccinea sponsrade man expeditioner för att söka nya arter. På så sätt hittade man tex F magellanica, F arborescens och F fulgens. Nu har man upptäckt drygt 120 arter de flesta i Syd- och Centralamerika, men även i Västindien och på Nya Zeeland och Tahiti. Vid oljeletning har man i Australien hittat spår av fuchsiapollen i borrkärnorna, Det hjälper oss att få en ide om hur fuchsian spridits över världen.

Förädlingsarbetet för att få fram nya sorter började så fort man hade tillgång till det nya materialet. Det var oftast affärsintressena, inte vetenskapsmännen, som fick fram de nya sorterna och det inte alltid man dokumenterade resultaten. Därför är det svårt att exakt kartlägga vad som hände i fuchsiahybridernas barndom. Man brukar dock säga att Globosa, 1832, W Bunney, GB är den första hybriden.

1842 kom Venus Victrix, den första fuchsian med vitt foderrör och vita foderblad. Venus Victrix innebar ett genombrott på förädlingssidan. Man kunde få fram helt nya färgkombinationer. Mycket troligt är att alla fuchsior med vitt i foderröret och foderbladen har anlag från Venus Victrix. Den finns än idag och är svårodlad och oansenlig jämfört med annat som finns. Men den är eftertraktad av hybridisörer.

Både Globosa och Venus Victrix finns i odling idag, det debatteras ibland om det är de sorter som introducerades på 1800-talet. Sorterna Duplex och Multiplex introducerades 1850 av engelsmannen W.H. Story. Det var de första dubbla fuchsiorna. De finns inte i odling längre.

Tre kända fuchsiaförädlare från årtiondena då 1800-talet gick över i 1900-talet är James Lye, GB, Victor Lemoine, FR och Carl Bonstedt, DE. Den senare tog fram flera kända "Triphylla"- hybrider.

Första världskriget innebar en nedgång i arbetet med fuchsior i Europa, då odlingsresurserna användes för att framställa livsmedel.

American Fuchsia Society, AFS bildades 1929. Amerikanarna tog sig over till Europa och samlade in växtmaterial som de tog med sig hem. De fuchsior som klarat resan kom att användas i korsningsarbete för att få fram nya, ovanliga fuchsior.

The British Fuchsia Society (först som The Fuchsia Society) bildades 1938. Andra världskriget kom och livsmedelsproduktionen fick högsta prioritet. Efter kriget kom förädlingsarbetet igång igen och siktet var då inställt på att få fram härdiga fuchsior, de var oftast röd/blå. Samtidigt i USA jobbade man på med målet att få fram dubbla fuchsior, ju dubblare desto bättre, med ovanliga färgställningar. De här nya fuchsiorna med ovanlig former och färger gjorde att fuchsiaintresset blossade upp på den här sidan Atlanten.

Under 1970-talet började man i Holland ett målinriktat korsningsarbete. Ett av målen var att få fram en dubbel, helorange fuchsia. Fram till det att man började det nya korsningsarbetet i Holland hade man i stor utsträckning använt sorter som redan tagits fram och korsat vidare med dem. Britternas arbete med att få fram härdiga fuchsior hade gjort att man börjat titta mer på arternas möjligheter igen, F magellanica hade kommit till heders igen. Men nu började holländarna använda rena arter för att få fram nya "ingångar". Engelsmannen J.O. Wright arbetade också med förstakorsningar, korsningar mellan två arter. En av hans korsningar, Whiteknights Amethyst ( F magellanica ,alba x F excorticata) 1980, är ett av de största genombrotten sedan Venus Victrix. Whiteknights Amethyst med blå pollen , (från den nyazeeländska fuchsian) kom att användas för att få fram de mörka, auberginfärgade sorterna.

1948 hade AFS, börjat registrera nya fuchsiasorter för att undvika att samma namn användes för flera sorter. Senare fick man även officiellt, att inom FN:s ramar, uppdraget att registrera fuchsiasorter, Till och med 2005 hade sorter med löpnumret 5980 registrerats.

Svenska Fuchsiasällskapet bildades 1983, huvudsyftet var att verka för ett ökat utbud av fuchsior på den svenska marknaden. Det svenska sällskapet är medlem i Eurofuchsia. De europeiska fuchsiasällskapen samarbetar inom organisationen Eurofuchsia som bildades 1984, idag är 14 nationella sällskap anslutna (de 14 sällskapen har tillsammans över 20000 medlemmar).

Inom fuchsiavärlden pågår nu forskning om arter och den ledande auktoriteten är professor Paul Berry från USA. Fortfarande utgår expeditioner för att finna fuchsiaarter i det vilda. Nu har man upptäckt drygt 120 arter de flesta i Syd- och Centralamerika, men även i Västindien och på Nya Zeeland och Tahiti. Vid oljeletning har man i Australien hittat spår av fuchsiapollen i borrkärnorna, Det hjälper oss att få en ide om hur fuchsian spridits över världen. Den ideella organisationen Fuchsia Research International, FRI, Storbritannien samlar och forskar om arter och sorter från tiden före 1914.

Aktuella trender inom förädlingsarbetet är få fram en gul fuchsia, nya färgställningar och formvarianter på "Triphylla"-typerna (förr kallade spikfuchsior i Sverige). I Storbritannien forskas i fuchsians tidiga historia. Fuchsiagallstekelns härjningar på amerikanska västkusten och på senare år även i Bretagne, Frankrike har gjort att man inriktat en del förädlingsarbete på att få fram motståndskraftiga sorter, som en bieffekt har man också fått fram en del sorter som är resistenta mot fuchsiarost.

De senaste åren har de möjligheter datatekniken och Internet erbjuder gjort att informationen om fuchsior förädlats och spridits vidare och snabbare.